Bitácora
Doce Cuentos Peregrinos/ Una Historia De Amos Como Otra Cualquiera
Acabo de leer dos obras de dos autores hispanohablantes. Doce cuentos peregrinos, del colombiano Gabriel García Márquez y Una historia de amor como otra cualquiera, de la española Lucía Etxebarria. Dos libros interesantes con mucho sentido, llenos de sentimientos y acciones extrañas. “Como otro libro cualquiera entonces”, quizá piensen algunos de ustedes. “acciones, amor, drama” todo está allá ¿Daniel, de que hablas? Puede ser que tengan razón, que ese es el estilo normal de escribir y contar todo de un libro. Pero algo en esos relatos me llamó la atención, algo era diferente. Y me toca preguntarme: ¿La herencia de los autores afectan la manera de escribir? ¿Hay un tipo de literatura exclusivo para hispanoparlantes?
Es conocido mundialmente que los hispanos, en particular los latinos, son gente muy cariñosa que no tienen miedo de expresarse verbalmente lo que se sienten. Los autores no son una excepción de esa manera de ser. Y yo creo que eso también se refleja en sus cuentos. Por ejemplo, la parte El avión de la bella durmente de la obra mencionado de García Márquez: “Era bella, elástica, con una piel tierna del color del pan y los ojos de almendras verdes, y tenía el cabello liso y negro y largo hasta la espalda, y una aura de antigüedad que lo mismo podía ser de Indonesia que de los Andes”.
¡No hay fin de las descripciones! García Márquez simplemente nos llena de información sobre esa mujer. Hay una gran cantidad de descripciones, substantivos y adjetivos. Una fiesta de vocabulario. Lo mismo se encuentra también en la obra de Etxebarria, en el capítulo de Alicia o los disfraces del amor; “Al principio no la tomé por un travestí. Y no era para menos, con esas tetas y esos labios de silicona, y el pelo tan teñido y tan cardado que parecía un pelucón aunque no lo fuera, y la falda ajustadísima y los plataformenes…” Eso es algo que yo, con experiencia en ambos países, Colombia y España, puedo decir con certeza, que no hay un modo rápido de contar una historia o un acontecimiento en estos países. Rico o no, esta es la forma de contar una historia. García Márquez y Etxebarria describen en esos cuentos cortos los detalles de las dos mujeres utilizando gran variedad de vocabulario.
Otra cosa que tienen en común es el aspecto político. García Márquez se ha hecho famoso por sus mensajes políticos en sus obras. Ve la situación del pueblo en un modo realista, como son las cosas para la gente. Etxebarria también tiene esta vista realista. En su cuento Alicia o los disfraces de amor encontramos a Alicia, una chica en la parte inferior de la escala social. Durante todo el cuento seguimos con Alicia y su vida. Nos narra cómo es la vida para una persona paria, sin amigas, que vende su cuerpo a los hombres para sentirse apreciada. Esa vista del pueblo tienen en común los dos autores, y yo creo que Alicia es un símbolo de esa forma de ver las cosas. Ella es rural. Ella no tiene poder. Nadie la quiere, y no puede defenderse en la vida porque nadie la toma enserio.
Aunque la obra de García Márquez requiere más pensamientos e interpretación del lector por su estilo más complicado de escribir, el aspecto político sigue influyendo con gran importancia la obra. Y por ser colombiano (el conflicto y la pobreza) y de una zona rural García Márquez tiene naturalmente esa visión del pueblo, que expresa a través de los diferentes viajeros en el libro.
Los países latinoamericanos y también España (el país de Etxebarria) han sido, durante siglos, países revolucionarios. los hispanohablantes no tienen miedo de dar su opinión o destacarse. Por ejemplo, el rey de España que gritó groserías a Chávez, los grupos guerrilleros en Colombia que lucharon por los campesinos o Alicia, que habla en voz alta y da carcajadas en el cuento de Etxebarria. Ninguna de esas personas tienen miedo de usar un lenguaje(o armas) fuerte y dar su opinión, en lo bueno y lo malo. Lo hacen con claridad y rectitud, algo que muchas personas en el mundo no se atreven hacer. Así son los hispanos. Gritan y ríen sin ponerle tanto color a lo que piensan las demás. Son diferentes, son personajes. Y García Márquez en su obra habla de esa gente malentendida y con un lenguaje distinto. Se destaca por su estilo de escribir tanto como las tetas de silicona y la ropa atrevida de Alicia. Hispanohablantes en mi corazón.
Si dejamos la perspectiva hispana por un momento se puede distinguir que, aunque sean diferentes en unos aspectos, el tema de los relatos se asemeja uno al otro. En ambos hay un gusto de huir. En el capítulo Sintierra del libro de Etxebarria encontramos a una chica africana. Vive una vida muy dificil en el desierto del Sahara y hay muchos problemas y conflictos en su pueblo. Sueña con dejar este lugar, y unos años después, su sueño se convierte en realidad por una beca. Viaja a La Habana, Cuba, para poder estudiar y crearse una vida mejor para ella y su pueblo. Sobre los cuentos de García Márquez solo hay que ver el nombre del título para entender el tema de huir. Doce cuentos peregrinos. En cada relato se encuentra a personas viajando, ampliando sus horizontes. Quieren encontrar algo mejor, algo diferente. De eso se tratan las obras. El sueño de no estar dónde uno está. La falta fatal del ser humano, de nunca estar contento con lo que es y con lo que tiene.
Aunque son unas obras muy diferentes se puede encontrar similitudes. Y yo creo que la fuente de estas similitudes está en su ADN, su forma de ser. Porque los hispanohablantes son unos personajes, y no solamente en la vida real expresan esto, sino también en la vida imaginaria de la literatura.
glad kille
och
JAG SKA BLI LÄKARE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
antagen till vårterminen 2011
NERVÖS? JA!
Väl inne i intervjurummet satt två kvinnor, den ena ca 30 och den andra 60 år. De började med att fråga ut mig om varför just Colombia, hur länge jag hade studerat spanska, min familj, och om jag hade vänner här i Colombia och i Sverige. Det svåraste under hela intervjun var när jag skulle läsa en läkarjournal med alla termer på spanska, sedan översätta en del av denna till egna ord. Men jag gjorde den korrekt och klarade språktestet! Tanten såg riktigt nöjd ut! Texten handlade för övrigt om en patient med andningssvårigheter, och min uppgift var att hitta i texten vilken sorts hjälp denne behövde. Detta var att han skulle vistas på en höjd <500 meter över havet.
Dock är jag väldigt nervös, för jag fick inte reda på resultatet direkt som jag hade trott. Detta kommer att komma via nervpirren Hotmail någon dag framöver. Samt att jag gjorde en miss under intervjun, och dom kanske uppfattade det som att jag hellre studerar biologi än medicin.
Hoppas hoppas. hoppas. Hoppas.
Tror inte jag har velat något så mycket i hela mitt liv.
Imorgon
Grym tjej där!

Helt slut, men nöjd!
tjatja!
Idag gick jag upp klockan 6.30 för att åka in till Bogotá. Dagens uppgifter var följande:
- Åka till Ministerio De Educacion Nacional för att hämta mitt färdiga Gymnasiebevis. Detta behövs för att visa att "hej jag heter Daniel, och ja, jag kan matematik och har gått ur grundskolan"
- Åka till Universidad Corpas i Bogotá, för att visa upp mitt gymnasiebevis och be om intervjutid
3. Till sist, åka till Universidad Militar för att fråga när och var jag kan göra min intervju innan jag åker hem. Om inte detta är möjligt, går jag därifrån!
Jag bestämde mig tidigt för att använda ett så kallat "killer face", för den mesiga taktiken funkar fan aldrig när det kommer till kritan i formella sammanhang. Det blev därför hög musik i lurarna och ego-pepp hela bussresan mot Bogotá.
Hos Ministerio De Educacion Nacional var det inga som helst problem, och jag fick mina papper på en gång, tackade och gick. Efter cirka 45 minuters restid var jag framme vid Universidad Corpas, och jag gick direkt in till den ansvarige för inskrivningar och medicin.
"har du gjort det colombianska högskoleprovet"(ICFES) frågade hon mig.
"nej, men det motsvarande svenska provet" sade jag
"tyvärr, du uppfyller inte kraven"
"VA???? är du dum i huvudet" tänkte jag
"jo, du måste göra det colombianska provet, välkommen i maj 2011"
Jävlar vilken bortkollrad kärring, tänkte jag. Började förklara att nej, så här är det inte, du har fel. Men hon stod på sig. Medans hon kollade på mina papper en extra gång passade jag på att leta upp ett mail från colombianska ambassaden i Sverige jag hade i in pärm. Nöjd visade jag upp det för henne. Där stod tydligt:
"utländska studenter behöver INTE göra det colombianska högskoleprovet"
"Som du ser fröken, så uppfyller jag visst kraven med god marginal" replikerade jag. skamset lunkade hon iväg, och kom tillbaks med en kalender " När vill ni ha er intervju herrn?"
Kärring- DB 0-1!
Dagen i korthet
Idag ska jag börja förbereda mig inför min intervju på Universidad De La Sabana nu på onsdag, då jag får reda på om jag kommer in direkt! Nervös, nervös nervöööööös! Jag ska även passa på att träna(sista dagen på gymkortet, gäller att utnyttja det) & bara chilla. Jag kommer behöva krafter på måndag, heldag i Bogotá. Tro ni att "vadå, en dag i storstan, det är väll ingentin?" här kommer news 4 u: det är jääävligt jobbigt!
Med en trafik 250 000 gånger så stor som stockholms, en folkmängd större än hela Sveriges & med trafikljus och signaler överallt, samt att hela tiden ha uppsikt över sin väska är Bogotá en fantastisk stad, men samtidigt en väldigt tröttsam sådan. Varje gång jag kommer hem är jag helt slut och måste vila i en timme för att ens orka sätta mig vid msn.
För att ni ska förstå innebörden av Bogotás folktäthet och trafik lägger jag upp en bild tagen klockan sex en onsdagskväll på bussystemet Transmilenio. Det båset ni ser kallas "paradas" och fraktar dagligen cirka halva stadens befolkning.

Fallen Angel

AJjajaj!
Igår morse frågade "mormor" mig " Daniel, har du förstört änglarna i Tatianas rum?" "FAAAAN! tänkte jag! jag hade ju glömt att berätta att dom hade trillat ner från hyllan tack vare klumpiga jag!
Anledningen till detta var ganska simpel. Jag vaknade mitt i natten för att gå på toa. Lite yr som jag var lyckades jag trilla in i väggen, där oturligt nog hyllan med änglarna var. Ej fastskruvad(som allt annat i Colombia, jävla hantverkare!) brakade hyllan ner, och glasänglarna likaså. Jag plackade snabbt upp dom och tänkte att, jag berättar imorgon! Men glömsk som jag är glömde jag självklart bort detta..
pinsamt, pinsamt pinsamt!
Men nu har jag köpt superlim och dom är ihoplagade, hoppas dom inte tog alltför illa upp....
Kulturkrockar Colombianer- svenskar
Ett exempel på detta är det svenska sättet att säga "JA" på. Tänk efter själva: När ni någon gång har varit trötta och mamma frågar om du tagit ur disken kan du förkorta "JA" till "HAAH" i en inandning, så att följande ljud uppstår "HAAAH"
om ni inte förstår vad jag menar, säg ordet JA i en inandning ;)
detta är för oss i Sverige ett naturligt sätt att säga JA på, men ICKE för en colombian! Det är såhär att inandningen "HAAH" i Colombia är ett ljud för chock eller fruktan.
Tex. " Caro, du har glömt att låsa dörren, någon kan råna oss! -"HAAAH, neeej, du kan inte mena allvar" kan denne då svara.
eller "-Igår dödades 34 FARC-medlemmar i regionen Meta, har du hört om det?" - "HAAAH, nej menar du allvar?"
Därför kan det vara bra att uttal order JA(Sí) på ett så bra sätt som möjligt, annars kan din konversationspartner få för sig att något hemskt har hänt dig och börjar titta sig omkring efter faror!
Ett annat, inte lika allvarligt, fel som en svensk ofta gör i Colombia är när man ska måtta någontings höjd. I Sverige när vi ska måtta nånting, oavsett vad, används följande handvisning:

I Colombia däremot, gör handens läge skillnad på vad man måttar. Det som vi i Sverige måttar i princip varje saks höjd med, används bara till djur i härnere. För att undvika missförstånd om vad man egentligen syftar på(eller om din syster verkligen är en människa?) ska man vid mått av människors höjd använda följande handläge:

Vad gör du där nere DannyBoiiiii?


Förvirringen är total! Var? Varför? Hur? Lever han?
haha, kanske inte. Men för att alla ska förstå lite mer vad jag gör härnere ska jag berätta det kortfattat nu. Jag har ansökt till tre stycken colombianska universitet för att läsa på läkarlinjen. De tre universiteten ligger i och utanför huvudstaden Bogotá och heter:
Universidad De La Sabana - Ligger beläget i Chía, 20 minuter från Bogotá. Privatuniversitet.
Universidad Jun N. Corpas - Beläget i Suba, stadsdel av Bogotá. Enbart medicininriktat.Privatuniversitet
Universidad Militar Nueva Granada - Beläget i den mest trafikerade delen av Bogotá, calle 100. Militärstyrt med praktik på militärsjukhus. Privatuniversitet.
På alla universitet förutom Universidad Militar är det enbart intervjuer som är aktuellt i intagningsprocessen. Jag behöver med andra ord bara göra en intervju på varje universitet. Dessa har jag cirka om en vecka. Och direkt efter intervjun kommer jag få reda på om dom vill ha mig eller inte. White class eller white trash med andra ord!
Jag lägger upp några bilder på universiteten så ni kan se hur dom ser ut. Det översta är Sabana, det högra Militar och det vänstra Corpas!
TJOOOOO!
Hello, du den där som har något intresse av att läsa detta. Jo, jag erkänner. Det känns lite kliché att skaffa en blogg år 2010, cirka 2 miljoner år efter medelsvennen. Menmen, bättre sent än aldrig!
Meningen med denna blogg är inte att jag ska utmana någon av toppbloggarna, nej nej sådana ambitioner har jag inte. Utan att ni därhemma, familj och vänner som jag saknar så mycket, ska kunna se vad jag håller på med härnere i sydamerika. Det är trots allt(bokstavligt) tusen mil som skiljer oss år, och det är inte alltid helt lätt att hålla kontakten.
Jag hoppas att denna blogg ska förhindra det. För om en eventuell flytt till Bogotá i början av nästa år blir av, vilket är troligt, kommer och vill jag ALDRIG NÅGONSIN tappa kontakten med alla er hemma i Sverige!
Så välkomna till detta mästerverk....haha!
